Hälsingegårdar

En stor Hälsingegård i Ljusdals kommun. Byggnaden är rödmålad med vita knutar och fönsterkarmar, taket är svart. Ingången ligger på mitten av husets långsida och har ett litet tak. Framför huset finns en stor grön gräsmatta. Himlen är blå men täckt av stora vita moln.

Hälsingegårdarnas vackra byggnader och dess dekorerade interiörer är världsunika. Därför är nu ett urval av gårdarna inskrivna på UNESCOs världsarvslista.

Det är sju gårdar i fyra kommuner som har världsarvsstatus: Kristofers i Stene, Järvsö, Gästgivars i Vallsta, Arbrå, Jon-Lars i Långhed. Alfta, Pallars i Långhed, Alfta, Fågelsjö gammelgård (Bortomåa), Los, Bommars i Letsbo, Ljusdal, Erik-Anders i Asta, Söderala. Men det finns fler sevärda Hälsingegårdar än de sju som nu finns med på UNESCO:s världsarvslista, bland annat Ol-Ers i Kulturreservat Västeräng, Delsbo , Ystegårn i Hillsta utanför Näsviken, Delsbo forngård och Bjuråkers forngård.

Hälsingarna har byggt fler och större rum för fester än bönder i resten av världen. Dessutom har fler dekorerade interiörer bevarats i Hälsingland än någon annanstans. Måleriet och  inredningskonsten är exempel på folkkonst som fått inspiration från högreståndsmiljöer, med lokal tolkning. Foto: Ol-Ers i Delsbo.

Bruket att bygga stort och inreda påkostade rum började redan under 1600-talet. Sedan blev husen fler och större fram till perioden 1820-1860. Då kunde en enda gård ha 10-15 inredda rum, varav ett par användes till vardags, resten till fest. Vid den tiden byggde bönderna ofta hela parstugor enbart för fester, så kallade herrstugor.

Målarna använde olika dekorationstekniker för att särskilja rummens funktion och dignitet. Dekorationerna samspelade med varandra. Därför är enklare dekorationstekniker som stänk- och schablonmålning eller tryckta tapeter lika viktiga som figur- och blomstermåleriet. Det är helheten som räknas.

Läs mer på Projekt Hälsingegårdars webbplats Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.