20 december - Kakelugnen

De återfinns i så väl hälsingegårdar som innerstadshus där de stoltserar i ett eller flera rum. Tidigare så viktiga för husets uppvärmning, idag vackra och funktionella bärare av vårt kulturarv. Våra älskade kakelugnar.

Den äldsta daterade kakelugnen i Sverige var från 1500-talet, men från 1700-talet började ugnen bli mer vanlig. Det stora genombrottet kom 1767 då Carl Johan Cronstedt och Fabian Wrede hade fått statens uppdrag att försöka hitta mer bränsleeffektiva lösningar och de uppfann en radikal förbättring av kakelugnens funktion: de skapade rökkanaler inuti som gjorde att värmen stannade kvar mycket längre i ugnen. I ett slag var kakelugnens värmebevarande effekt oändligt mycket större än alla öppna spisars! Denna "nya" kakelugn skulle komma att bli startskottet för hela det moderna bostadsbyggandet. Nu behövde man till exempel inte längre vara rädd för stora glaspartier som kunde släppa ut värmen ur husen. Nu kunde ljuset äntligen komma in i husen.

När sågverksindustrin blomstrade i västra hamnen kunde hudiksvallsborna köpa billig knubb från brädgården. Det var avfallsbitar från virkessågningen som var lättare än björkveden att spjälka när brasan skulle tändas i kakelugnen. Särskilt efter sommaren, då kakelugnarna stått kalla och oanvända var det viktigt att inte mata in rikligt med björkved som gav allt för bra effekt. Då kunde ugnen spricka. Därför föredrog många den mindre effektiva knubben som värmde långsamt.

Jobbade man åt järnvägen fick man köpa billiga uttjänta slipers i oljesvarta klumpar, som kördes hem till gården och sågades upp i lagom långa bitar. Rötangripna på ytan men laxröda inuti. Ibland gick sågen i rälsspik, vilket gjorde att veden i slutändan inte var så billig ändå, då sågblad behövde bytas.