Om Njutångersfjärden

Sofieholmforsens naturreservat gränsar till Njutångersfjärden. Berättelsen om de verksamheter som krävde strömmande vatten vid Sofieholmsforsen tar sin början under medeltiden.

Kring Njutångersfjärden, där Nianån har sitt utlopp, är det istället en annan historia som möter oss. En historia om ett landskap som påverkats av människor åtminstone allt sedan bronsåldern. Förhistorien syns kanske tydligast genom de stora gravrösena på Mössön, Olön och Örängesnäset, som blev uppförda så att de skulle vara väl synliga från den dåtida färdvägen – havet.

Strax norr om Sofieholmsforsen ligger Snäckmor. Den nutida kopplingen till havet och fjärden är tydlig – inte minst genom småbåtshamnen. Havet och sjöfarten, med fiske och handel, har givetvis varit en väsentlig del av livet längs kusten i alla tider – även här i Njutånger.

Den historiska maritima miljön

Fiske

Redan under 1200-talet beslutar Magnus Ladulås att ”båtströmmingspenningar” skall tas ut av Njutångers fiskare. På 1500-talet ger Gustav Vasa gävlefiskarna privilegier på fisket efter norrlandskusten, vilket betydde att Njutångersfiskarna endast fick tillgång till fjärdarna. Fram till 1800-talets mitt bedrevs fisket mest av ”strandfiskare”, men ett antal fiskelägen hade då också växt upp i innerskärgården.

Under 1800-talet och fram till 1935 levererade fiskarna strömmingen från fiskelägena till Hudiksvall, men därefter kunde de istället leverera till Snäckmor. Under första halvan av 1900-talet upphörde i princip fisket vid fiskelägena i Njutångersfjärden.

Lastageplats, hamn

Innan Iggesunds bruk etablerades 1685 fanns en stor mängd sågar i Njutånger som skeppade ut större delen av produktionen. Från Njutånger skeppades också exempelvis linnetyg och trätjära till svenska flottan ut. Under 1800-talet växte sjöfarten markant då efterfrågan på trävaror ökade. Från slutet av 1800-talet till en bit in på 1900-talet skedde en omfattande utskeppning från Snäckmor av virke – bland annat av ”props”, dvs. gruvstöttor som skulle skeppas till kolgruvor i England – men också av tegel och smide. 1876 blir Snäckmor officiell lastageplats med hamnrättigheter. Den kommersiella sjöfarten minskade under första delen av 1900-talet och upphörde vid andra världskriget.

Ett av de kanske mest monumentala, men samtidigt nästan omärkliga, exemplen i Njutångersfjärden på människors påverkan på landskapet och den kommersiella sjöfarten vid Snäckmor är den lilla ön Kyrkbyharet. Ön är till största delen skapad av ballast som tömts av båtar som angjort hamnen i Snäckmor.

… och skeppsbyggnad

Ytterligare en del av den maritima historien vid Sofieholm och Snäckmor är skeppsbyggnad. Mest omtalat är kanske bygget av fartyget Minnet ca 1850, men fler exempel finns. En stor del av holmen där skeppen byggdes har spolats bort, och en mindre förfallen byggnad, där mindre båtar byggdes på beställning från ortsbor, låg tidigare längs stigen på åns norra sida. Det byggdes också tre skötbåtar i Njutånger. Skötbåtar är öppna och breda båtar som användes vid strömmingsfiske, Den sista snipan som byggdes i Njutånger var Andros 1936.

Den förhistoriska ”militära” miljön

Snäcka eller Snäcka?

Ortnamnet Snäckmor skvallrar också om platsens funktion och betydelse längre tillbaka i tiden. ”Snäcka” i namnet sägs ibland komma av snäckskal, vilket inte är helt uteslutet, men mer sannolikt är att det syftar på en typ av vikingatida och tidigmedeltida mindre långskepp eller stridsskepp – ”Snäckor” – vilket antyder att det kan funnits en ledungshamn här.

Ledung var en sjökrigsorganisation som fanns under vikingatid/äldre medeltid. Hur den var organiserad i början är något oklart, men med tiden kom det att innebära att folket hade skyldighet att bidra med skepp, manskap, utrustning och förnödenheter till kungamaktens flotta – till såväl anfall som till försvar.

Tillflyktsborg eller försvarsborg?

Längst ut på Örängesnäset finns resterna av fornborgen Rödhälle skans. När den var i bruk är oklart, men eventuellt är den medeltida. Tidigare har platsen tolkats framförallt som en ”tillflyktsborg”, dvs. en plats dit befolkningen kunde fly och söka skydd vid ofred. Något som är utmärkande för Rödhälle skans är att den har ett ”offensivt” läge, till skillnad från andra tillflyktsborgar i Hälsingland. Senare tolkningar ser den därför istället som en anläggning där en militär styrka har kunnat vistas tillfälligtvis i kortare perioder, för att anfalla fiender och skydda Njutångersfjärdens inlopp.

Något som kan stärka bilden av Rödhälle skans som ”försvarsborg” är de vårdkaseplatser som är kända längs denna del av kusten. En av dem är belägna på Olöberget vid Njutångersfjärdens inlopp. Var de i bruk samtidigt som Rödhälle skans? Då kan Olön ha varit platsen för den ”bergvakt” som krävdes enligt den medeltida Hälsingelagen, dvs. en vårdkasevakt, som ökade förvarningen vid anfall.

Om dessa teorier om den ”militära” miljön är riktiga måste det ha funnits något i Njutånger som var värt att försvara. Något så viktigt att det motiverat byggandet av Rödhälle skans. Men vad? Än finns inga tydliga svar på vad som fanns här under vikingatid och medeltid, men tankarna leds gärna tillbaka till ”Snäckorna” och den eventuella ledungshamnen.

Vinterupplag av långskepp?

I väntan på ökad kunskap får vi istället ägna oss åt rena fantasier. Det finns en skröna – om Hörla Svanevit i Forsa – som kanske kan få oss att för vårt inre öga se de vikingatida långskeppen framför oss, upplagda för vintern just här vid Njutångersfjärden.

Utsnitt från berättelsen om Hörla Svanehvit:

”I sin ståtliga borgs kämpasalar i Sörwigstad i Forssa satt en höstafton år 963 den mäktige höfdingen Tjulvar Tordsson, omgifven af sina kämpar…

… Då träder in i salen en man, som i allt liknade mera en kung än en höfding. Han var storväxt och manligt skön och klädd i en dyrbar och lysande rustning. Vid hans inträde reste sig alla i salen och Tjulvar gick den höfiskt hälsande till mötes samt bjöd honom välkommen jämte hans män, som fingo god inkvartering. Främlingen var den frejdade norrmannen Håkan Jarl. Han hade varit i Österviking och nu hade han lagt sin flotta i Njutångersfjärden samt var på tåg hem till Norige.

”Ur Helsingminnen, upptecknade av Fredrik Winblad von Walter. 1910 [Faksimil 1972, Rediviva].

Mer att läsa:

Njutångersboken. 2013. Njutångers sockens hembygdsförening och Studiefrämjandet.
Nilsson, Ola. 2010. ”Rödhälle skans” eller makten som kom av sig. Hälsingerunor 2010.
Wikman, Alf & Engman, Jan. 2014. Njutångers skärgård.
Litteraturen finns att söka via Helgebiblioteken

Start - HelGe-biblioteken (helgebiblioteken.se) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.