Sofieholms historia
Åmynningar har i alla tider varit attraktiva för både bosättningar och olika typer av vattenanknutna aktiviteter. Nianåns utlopp i havet utgör inget undantag, utan har haft betydelse för bygden åtminstone sedan yngre järnåldern.
Vid en arkeologisk inventering 2015 i området för naturreservatet registrerades nära 30 kulturhistoriska lämningar, mestadels från den industriella verksamheten. Tillsammans med skriftliga källor och historiska kartor ger de en god bild av hur strömmen vid Nianåns utlopp nyttjats under olika tider, sedan medeltidens slut och framåt.
Före ”Sofieholm”
Nianåns utlopp i havet har förändrats kontinuerligt under tidens lopp. Sedan inlandsisen släppte sitt grepp har landet sakta höjt sig. En process som fortfarande pågår och är tydlig framförallt i de lägre delarna av området närmast havet. Hur området och det strömmande vattnet nyttjats i detalj fram till medeltidens slut kan vi bara ana, men vi vet genom skriftliga källor att det på slutet av 1500-talet fanns åtminstone ett sikvarp, och ett ålhus (dvs. olika typer av fiskfångsanläggningar), som ägdes av kungamakten, i anslutning till Nianåns utlopp.
Sannolikt var användningen av åns strömmar tidigt mycket lik den som kartor från 1770- och 1780-talen visar. Då användes Snäckmorsån – som Nianån då kallades – för driften av mängder av små vattenanknutna anläggningar som mjölkvarnar, linstampar, sågar och fasta fisken. Anläggningar som brukades av byarna Fegärde, Sundsätter och Öränge.
Hur området fick sitt namn
I början av 1790-talet anläggs ett manufakturverk för tillverkning av järnföremål av häradshövding Fredrik Nyman, en anläggning som skulle komma att ge området dess namn – Sofieholm. Det sågs inte med blida ögon av alla och ägarna till Iggesunds bruk klagade till bergskollegiet, både på byggnationen och på att den skett olovligen. Tillstånd, eller med ett annat ord: privilegie, skulle ges av Bergskollegium – det ämbetsverk som ledde och kontrollerade gruvnäring och metallförädling mellan 1637 och 1857.
Fredrik Nyman anmäler pga. Iggesunds klagan år 1797 till Bergskollegiet att han har anlagt en husbehovssmedja med vattenhammare, på hemmanet Öränge nr 3 i Njutånger. Smedjan hade ursprungligen enligt Nyman endast varit tänkt att vara till husbehov, men då den blev kostsam behövdes ytterligare intäkter. Nyman begärde därför privilegier att bedriva spik- och manufaktursmide på platsen. Bergskollegiet gav honom det för manufakturverket, med en smedja innehållande en knipphammare, två spikhamrar och en ässja den 24 april 1797. Manufakturverket gavs namnet Sofieholm efter Nymans hustru Sophia Söderstedt och placeringen på en av holmarna. På en annan holme uppfördes samtidigt en mindre herrgård.
Några produktionssiffror för verksamheten vid denna tid är inte kända, men vid Sofieholm var åtminstone sju spiksmeder anställda vid under perioden 1795–1802. Denna korta period förefaller vara Sofieholm storhetstid. Efter det framgår det av husförhörslängder att inga, eller möjligen endast någon enstaka, av smederna fanns kvar i Njutånger. Nyman flyttade 1806 till Söderhamn och i manufakturverket sker ingen, eller mycket lite, verksamhet vilket gjorde att byggnaderna förföll.
Nya ägare och ett myller av anläggningar
År 1811 säljs Sofieholm till Wilhelm Mauritz Hörner. I samband med det brinner också den ursprungliga herrgården ner. En ny herrgårdsbyggnad kommer istället att uppföras i norrsluttningen strax söder om strömmen vid mitten av 1800-talet. Vid samma tid byter återigen Sofieholm ägare och en ny epok inleds.
Vid 1800-talets mitt tas fastigheten över av Martin Ångman. 1857 startas manufakturverksamheten upp igen, och den kom att pågå åtminstone fram till 1880. Fastigheten övergår sedan i Johan Ferners ägo. Under denna period anläggs också ett tegelbruk i Sofieholm – med en, förmodligen vattendriven, lerbråka (dvs. en blandningsapparat där leran ältades till en lämplig konsistens för tegeltillverkning). Det har också funnits en stor tegellada (30 m lång,10 meter bred och över åtta meter hög) där teglet torkades innan det transporterades till brännugnen på en av holmarna, troligen på den plats där den första herrgården tidigare låg.
År 1882 anges den som en lantegendom med kvarn, såg, tegelbruk och manufakturverk. När manufakturverket och tegelbruket upphör är oklart. Däremot finns både såg och kvarn, liksom ålfisket kvar några år in på 1900-talet. Den ”nya” Herrgården revs 1917.
Kraftverksperioden
Kraftverket i Sofieholm uppfördes 1909 och drevs fram till 2017. Det anlades för att förse ”Holma-Helsinglands linspinneri och vävferi AB” i Forsa med elektricitet. Förutom till linspinneriet levererades elström till flera hushåll i Njutånger. 1912 försäkrar företaget även en elektrisk linskäkt vid Sofieholm. Exakt var denna byggnad låg framgår inte av brandförsäkringshandlingarna, men utifrån byggnadsbeskrivningen är det troligtvis den lilla träbyggnaden nära havet.
När kraftverket uppförs övergår huvuddelen av strömrätten dit – men inte hela. Nykvists smedja (som ligger strax utanför reservatet) behöll en andel i fallet. En avledning av vatten skedde också ur kraftverkstuben till en fristående mindre byggnad, där det fanns en likströmsgenerator som försåg Nykvists anläggning med ström. Vad gäller kraftverkets historia har den ännu inte skrivits. Mycket borde finnas att berätta om utrustningen, arbetet och vilka som verkat på platsen.
Sofieholms naturreservat – en ny epok
I samband med att skapa Sofieholmforsens naturreservat köpte kommunen fastigheten av Mittkraft AB. 2017 togs kraftverket ur drift. Dammen och rännan revs – och med det är vattenkraftens betydelse vid Sofieholm till ända.
Nu när det bildats ett naturreservat vid Sofieholm är det en ny epok som tar sin början vid åns utlopp i Njutångersfjärden. Historien om Nianåns strömmande vatten har gått från medeltidens fasta ålfiske, via mindre och större vattendrivna anläggningar fram till dagens fria fiskvandring och fisklek. Spåren av herrgårdsanläggningen kan ändå fortsatt anas, inte minst genom de ädellövträd, som växer utmed vägen.
Mer att läsa:
- Berg Nilsson, Lena & Nilsson, Ola. 2015. Kulturhistoriska värden kring Sofieholms kraftverk. Landskapsarkeologerna. Rapport 2015:19. Se Bilaga 5 nedan:
- Njutångersboken, 2013. Njutångers sockens hembygdsförening och Studiefrämjandet.
- Norberg, Petrus. 1955. Vattensläggor och mindre manufakturverkstäder i Hälsingland.
- Litteraturen finns att söka via Helgebibliotekek:
Start - HelGe-biblioteken (helgebiblioteken.se)
Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.